Pommac har varit med om sin första otäcka upplevelse.

Han sover nu alldeles slut efter det hemska!

På väg in från lunchpromenaden fastnade hans ben i ett smalt hål i verandan. (Som min pappa gjort när han skulle visa sig på styva linan och hoppa hoppstylta bättre än barnbarnen.) Pommacs ben åkte ner ända till låret och kilade fast. Han skrek och skrek och ylade och skrämde nästan vettet ur mig innan jag såg vad som hänt. Jag försökte hjälpa honom loss, men benet hade helt kilat fast och gick inte att rubba vare sig upp, ner eller åt sidan. Dessutom skrek han så fort jag rörde i benet och högg efter min hand när jag försökte vrida loss honom. Han hade alltså ont. Han fortsatte att yla och skrika och gnälla om vartannat och jag försökte lugna honom. Till slut tystnade han och lät sig smekas lugn. Men så fort jag försökte röra hans ben skrek han. Jag visste inte om han brutit nåt. Jag började fundera vad jag skulle göra. Hade mobilen runt halsen och funderade om detta var ett ärende för 112? Jag insåg att jag skulle måsta såga loss honom. Reste mig för att gå efter sticksågen men då blev han helt hysterisk igen och lugnade sig när jag hukade mig ner bredvid honom. Hörde att det lät nere hos grannen och ropade "-Hallå, är det någon där?" Inget svar. Jag fortsatte fundera och kände att adrenalinet pumpade runt i kroppen. Insåg att jag inte skulle kunna såga med sticksåg och samtidigt hålla Pommac lugn. Risken att skada honom var för stor. Då hörde jag ljud igen och ropade ännu högre:

-"Hallå! GRANNEN!"

-"Hallå!" ropade någon. (Hurra!)

"-Min hund har fastnat och jag behöver hjälp!" ropade jag medan Pommac ylade i kapp, orolig av mitt skrikande.

Grannen nedanför stövlade uppför vår tomt, såg situationen och kom till samma lösning som jag. Såga loss hunden. Han gick efter sin sticksåg och när han kom nära oss började Pommac skrika av oro. Han kopplade i sticksågen och vi bestämde vilken bräda som var bäst att såga av. Jag höll i Pommac och hade min hand mellan så att sågen inte hade en chans att hamna på Pommac. När grannen startade sågen och började såga så att det skakade i brädan Pommac satt fast i blev han så rädd att han försökte fly och vred sig som en vansinnig och kom loss!

Vi behövde inte såga sönder verandan.

Vi försökte se om Pomsi kunde röra benet och efter ett tag ställde han sig upp och det gick. Inte ett pip sa han. Han viftade på svansen och ruskade bort det otäcka och hälsade på grannen.

Phuuuuuöööh!

Jag drog en lättnadens suck.

Mitt blod svallade av upphetsning.

Jag öste tacksamhetsyttringar över grannens hjälteinsats och han flinade och sa att han trott att jag klippte klorna på hunden. Haha!

Sen detta läskiga har Pommac sovit. Helt slut blev han av all dramatik.

Vilken himla tur att jag inte ringde brandkåren!!!

 

kicki

19 september 2007 16:18

Å jag blev alldeles svett när jag satt och läste det du skrev...vad han skulle ha varit rädd lille Pommac, han hade ju ingen aning om vad som sattefast honom...nåt stort hårt vasst farligt...och en hund kan verkligen skrika när de är rädda eller har ont, o fy vilken pers för er båda. Kan förstå att han sover..
Tänkte på ditt förra inlägg..idag fick jag ett vykort från Thailand postat 22 november 2006, det kan man kalla snigelpost..
Ha det så bra och ta vara på er alla...kram från kicki

http://kickilettenstrom.blogg.se

 

Dubbelörnen

19 september 2007 16:33

Vilken skräckupplevelse både för hunden o matte!!
När vår hund var liten så tuggade han på en träpinne o plötsligt började han få svårt att andas, ögonen blev groteska o hon blev desperat... Munnen hennes var öppen o jag försökte se om något fastnat i halsen men ser inget. Stoppar in fingrarna o känner pinnen! Den har ställt sig på tvären långt in i munnen o jag fick verkligen bända för att få loss den lilla pinnen. Det var skräckfyllda minuter! Är fortfarande lite nojjig när jag ser att de har träpinnar...

Kram

http://karljohansgarden.blogspot.com

 

Lotten

19 september 2007 16:41

Vilken hemsk upplevelse för hundstackaren! Tur att ni slapp såga sönder verandan ändå...

Vad kul att du länkar till mig! Jag gör detsamma med din fina blogg ;-)

Hur gör man för att fixa bakgrunden så fin som du gjort...?

http://ornnastet.blogspot.com

 

Persilja

19 september 2007 17:06

Lotten: Thanks! (Vilken ära!) Bloggagratis har denna möjlighet. En av få saker som inte finns hos andra bloggvärdar. Men det saknas desto mer hrm hrm.

Dubbelö: Usch ja, pinnar och andra små saker, väntar bara tills han får nåt i halsen.
Puss på dig!

 

elaina

19 september 2007 17:22

HUuuuu, nå så hemskt!
Det är det värsta när nå´n av ens Nära&Kära råkar illa ut: maktlösheten när man ingenting kan göra! Vilken tur att det löste sig: hoppas Han inte får allt för stora men av traumat i framtiden...
:0)
PS: Kram t Pomsi!

http://elaina.bloggagratis.se

 

Anna

19 september 2007 18:13

Jösses vad svettigt... Jag är INGEN hundälskare, men bara tanken på ett brutet hundben gör mig alldeles skakig. Jag fattar skräcken du måste känt. Puh att det gick så bra!

Kommer alltför väl ihåg när barnen när de var mindre, vid olika tillfällen har fastnat sådär och hur rädda de och jag själv blivit.

Ha en mysig kväll!
/Anna

http://anna-panna.bloggagratis.se

 

Anna Stilla

19 september 2007 18:33

Rena rama thiller!

Jag kan nästan se allt detta framför mig. Pommac som skriker, grannen med sågen (det kan jag absolut se framför mig) och så oroliga dig. Vilken tur att historien slutar med ett happy end.

http://www.annastilla.blogspot.com

 

/B

19 september 2007 21:51

Stackars Pommac. Och stackars Persilja. Men slutet gott ...
Apropå Webb-TV: Mycket mystiskt att du inte kan se inslaget. Om du klickar på Kurir-TV i vänster menyrad så får du upp bilder på några TV-inslag, eller hur? Om du sedan klickar på "mitt" TV-inslag, alltså hemma hos Ann-Sofie Sköld, - kör inte TV-spelaren igång då? Pröva igen jag måste felrapportera till webansvarig om det inte funkar hos folk.
/B
www.lyckligagatans.blogg.se

http://lyckligagatans.blogg.se

 

Persilja

19 september 2007 22:11

B: De andra filmerna funkar, men inte den jag är nyfiken på, dvs din!

 

Lisa

20 september 2007 16:18

Å lilla Puttepommac, vad tur att han inte gjorde sig alltför illa!

http://mittlillahus.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

HÄR finns jag nu!   Om ni vill komma i kontakt med mig under min SkönaHem period går det bra att mejla på persiljekvist@gmail.com   Jag vet att det känns konstigt med den nya bloggen, men ni måste orka vänja om er! Tänk på mig som måste skriva och v...

Vet ni, mina kära läsare, att nu är det mitt sista inlägg här på denna blogg. Jag ska nämligen flytta!!!   I våras fick jag frågan om jag ville prova blogga hos Sköna Hem och frågan kom precis när jag hade en inspirationssvacka så jag tackade ja på ...

Idag blir det en bildkavalkad. Mitt bildsinne är starkare vissa dagar. Jag går med en bildblick och tittar på mitt liv. Ser vackra vyer överallt. Totalt pmsfri så att säga. Allt är vackert, till och med stök... En underbar sjuka!    Tvätt som inte s...

Jag har syhörna i vardagsrummet, nu igen. Jag har valsat runt i hela huset för att åter landa ungefär där jag började som nyinflyttad. Nu ska jag försöka bli kvar där. Åtminstone tills vi renoverar vardagsrummet. Det är verkligen konstigt hur man ka...

Nu kan man se min Man på bild. Hämta förstoringsglaset Tant Grön. Och Grattis på FÖDELSEDAGEN! (Kanske var det igår, men i efterskott i så fall.)   ...