Enligt boken Rensa i röran med Feng Shui av Karen Kingstone (superbra bok som får en att älska att rensa) ska man få ny energi och komma framåt om man rensar och gör sig av med saker.

Det är SÅ rätt.

På mig funkar det alltid.

Jag laddar med att läsa boken.

Rensar.

Och får energi.

Rensningen har gett mig ett målarutrymme!!!

Förut har jag stått var det varit ledigt, oftast på köksbordet.

Ett par gamla ben som vi köpte på Ikea men aldrig använde, kom plötsligt till användning.

Bordsskivan blev över från rumsbytena häromsistens.

Så nu har jag ett målarbord!!! Tjooohoo!!!Kunde inte bärga mig utan var tvungen att inviga det direkt.

Ser du Susanne! ÄNTLIGEN efter alla dessa år har jag fått tummen ur och målat den!!! Det tänkte jag ju ända från första början när jag fick den av dig. Supermamman hittade denna på loppis och visste att jag önskade  mig en sån och så köpte hon den åt mig.

Den har varit väl använd i alla boenden utom här. Ovan som bokhylla för sköna blädderböcker.

Nedan som pysselhylla bredvid pysselbordet.

Den har även varit vanlig tallrikshylla med tallrikar, den har hyst barbisar och diverse mjukisfigurer.

Men här hamnade den nämligen i garaget vilket (tills nu) betytt "försvunnen i ett svart bottenlöst hål".

Nu är det bottenlösa hålet utplånat och min själ mår bra.

Nästa målningsprojekt är stugverandadörren som ruttnat och som mannen renoverar.

Jag ska måla. Men han är inte klar ännu.

Det har varit lite dåligt med plats för renoveringar.

Tänk så mycket vi kommer att få gjort nu när jag frigjort energin som varit bunden i garaget!!!

Efter en till natt i tält vaknade jag tidigt.

Redan klockan 8 var jag redo att ta mig an det projekt jag bestämt mig för (och gruvat mig för i månader, ja faktiskt år.)

Städning av garaget. Vi har garage och förrådsdel bakom garaget och om ni sett på "Rent Hus" nån gång så kan ni föreställa er nivån på stöket och antalet prylar. Jag påbörjade detta projekt för många veckor sen men kom av mig.

Jag har nu jobbat tills nyss. Över fjorton timmar, med bara kisspauser och en matrast.

Fy bövelens vad grejor jag rensat ut!!!

Fy bövelen vad jag sopsorterat!!!

Hela garagegolvet är fyllt av påsar som ska till Röda Korset och återvinningen. Metall, plast, trä, elektronik, påsarna dignar.

 Jag blev inte klar ikväll. Jag blev bara så trött och insåg att jag inte hinner klart om jag så håller på hela natten.

Men jag är på god väg. Det är hyfsat städat nu.

Och nu har jag äntligen kommit fram till fönstrena och fotat de tvåfärgade fönsterfoderna som Mannen så överraskande målade på eget bevåg i fjol. Vågat! :D

Och vi har ett golv!!!! Jag tror aldrig jag sett det.  Seriöst!

Det har jag sopat och dammsugit och jag har sorterat färgburkar och penslar och spikar och skruvar och reservdelar och verktyg så att det är en fröjd att gå in där nu. 

Vinterskorna står på parad, vantar och mössor och halsdukar har fått egna lådor. Barnen har fått några lådor var där det står "Mollys grejor", osv.

Julpyntet har fått nya lådor, dataprylarna egna lådor, till och med Minnena har fått en egen låda. Men jag rensade hårt.

Prylarna får inte äga mig. Det allra allra mest sentimentala sparar jag - resten åker. Det HÄR sparade jag. En seriestripp jag gjorde 1990. Fan! 19 år sen!!! 

Mannen och jag har hängt ihop sen 1982...Jojo. Räkna på den ni! (Vi är INTE pensionärer även om man kan tro det när man hör hur länge vi nött på varann...)  Angående seriestrippen så är han inte känd för sin romantiska ådra precis... Fast det är det jag föll och faller för faktiskt. 

Nåväl verktygen är ett under av ordning för idag iallafall. Jag är extremt kär i verktyg. Hammare, skruvmejsel, tänger, det är något med dem som gör att jag känner mig RIK: 

Verktyg slänger jag aldrig. Men annat jox har jag slängt. Oj vad jag slängt!!! Jag rensade ändå hårt vid flytten så jag måste verkligen ha hamstrat i mina dagar för fy fanken vad skrot jag sparat. Mannen är också en samlare och hans grejor törs jag ju inte humpa. Officiellt alltså. Om ni lovar att inte skvallra kan jag berätta att jag humpat rätt mycket av hans också. Ssscch!!! Säg det inte!

Det finns fortfarande sjuttielva trasiga tangentbord och fyrtifjorton dataskärmar och fyrahundraelva pärmar med gamla dokument.IIIIIIIiiiii Blir galen på hans papper.

Fast med eget företag måste man samla papperna i 10 år så det är ju bara att le och se glad ut åt alla (JÄVLA) pärmar som tar upp väggarna.

NU sitter jag här och har ÅTERIGEN ätit alldeles för många kakor.

Dottern med bästis bakade mockarutor som blev kalasgoda. Hon läser mina inlägg och ville väl också omnämnas som bagare. Så nu gör jag det. De var JÄTTEGODA  supersmaskiga och dessutom snygga!!!

Duktigt Dottern! 

Jag är glad och inte glad att barnen lärt sig baka. Eller två av dem än så länge. 15-åringen och 13-åringen. De är båda storbakare.

Äldste sonen följer recepten minituöst noga (till skillnad från sin mor). Får perfekta kakor. 

13-årige sonen experimenterar vilt i köket och har gjort diverse misslyckade kakor i sina dar men numera blir allt helt perfekt och allt är ihopsvängt på egen hand utan recept. Han älskar verkligen hela bakmomentet och kan ibland baka utan att själv vara sugen.

Ikväll var det receptslaven som trollade i köket. 

Perfekt smet med valnötter och morötter i blev perfekt kaka. 

Med smeten ovanpå av lime, philadelfia och florsocker blev resultatet himmelskt!!!

Jag har precis ätit en stor bit. 

Eller nu ljög jag. Jag har ätit två stora bitar och sitter och funderar på en tredje. Det är nu jag inte är glad över bakglädjen.

Det sätter sig ju runt MIN midja. 

För karaktär det har jag ingen.

Gammelsoffan har flyttat från vardagsrummet.

Jag baxade (och baxade och baxade) den själv till yngste sonens rum som blev glad för en datorsoffa. Hans internet funkar dåligt så han ser mest dvdfilmer på sin dator och då är det ju perfekt med en soffa att softa i...

Jag funderar dock på att ta den ut till stugan. Den skulle passa framför den stora öppna spisen fick jag för mig. Men då ska den baxas upp på bilens flak, från hamnen till båten och så hela vägen uppför backen till stugan. Och låt säg att jag ångrar mig och vill ha hem den igen...

Då tror jag det finns risk att den dumpas i havet. Jag måste vara listig och bida min tid...

Istället för soffan fick jag nu in en syhörna. Tack. Det behövdes!

Den ses längst bort där i hörnet. Smart placerad så att om man står i dörröppningen ser man den inte. Den brukar bli väldigt stökig. 

Fotpallarna blev fina. Lite flammiga men inget som stör. Det jämnar snart ut sig med andra fläckar som strax kommer att uppstå.

I andra hörnet står nu rosa fåtöljen och väntar på att jag ska sätta mig där med en kopp te. Äldste sonen håller på att baka en morotskaka- det doftar himmelskt. 

Yngste sonen vid min computer.

Kistan har fått ny dyna. Men jag har en liten "kris" just nu och vill kasta ut så mycket jag bara kan. Allt som inte används ska ut. Jag är i rensartagen. Visserligen gör jag mig inte av med något utan jag försöker finna nya platser. Samtidigt framhävs de vansinnigt smutsiga och fula tapeterna om jag tar bort för mycket så jag får nog invänta renoveringen. Eller uppfräschningen kanske jag borde säga. Planen var att göra det i sommar men sommaren känns på god väg och jag vet inte hur vi ska hinna. Jag är spyless på vårt vardagsrum. Tycker det är plottrigt och alldeles för mycket färger och mönster och stilar och fula saker. Öppna spisen och tapeten och golvet och fönsterkarmarna och taket är så ofräscht och fult som det bara kan bli. Andra ser det inte jag vet, men jag ser det. Jag vill att allt ska vara vitt och fräscht. Utom kanske väggarna då.

Fast snart ser jag det inte längre. Det går i vågor det där. 

Solen har skinit idag men när jag var ute och vattnade blev jag isig om händerna.

Det var endast 12 grader.

Det ska dock inte hindra oss (mig och dottern med bästis) att sova i tält i natt. Vi sov natten till idag också och då smattrade regnet sövande på tältduken. Inatt får vi lyssna på vindens sus.

Igår betade jag av en mycket åtråvärd punkt på min "saker jag vill lära mig" lista.

Jag lärde mig backa med släp! (På bilden mannens hemmabyggda gummibåtssläp som jag fick äran att bängla med.)

Tjooohooo!!!!

För mig är detta STORT!

Det var inte lätt. Jag bänglade och bänglade men pmsfri som jag är var jag lugn och fin och tog om och tog om och tog om tills jag fattade HUR jag skulle vrida ratten.

Eferåt var jag alldeles snurrig i huvudet av all koncentration.

Hurra!

Jag kan köra släp!

Vilken frihet!

Lycka är att köra gummibåt alldeles själv.

Med bästa kompisen.

Sommar.

Härligt.

Meningslöst inlägg det där förra. Blä. Vet inte varför jag alltid ska tycka en massa saker. Eller varför jag måste säga vad jag tycker.

Jag kan ju tycka i det tysta kan  man tycka.

Igår hände något onödigt.

Jag skulle storrengöra fågelburen. Tog ut den i trädgården för att spola av med slangen. Då sprack skiten. Plasten var limmad och sådär urholkad som plast kan bli. Så underredet gick i flera bitar.

Var alltså tvungen att åka och köpa en helt ny bur. Morr. Tråkig utgift. Den första köpte vi begagnad och den dög så bra åt våra birdisar för de är ALLTID ute. De flyger bara hem och äter och dricker. Och sover på natten. Till det behöver de bara ett krypin. Men nu har de fått ett slott.

Det tog ett tag innan de vågade sig dit. Vi var tvungen att sätta fladdrande papper på alla vanliga tillhåll och stå och hålla upp händerna överallt utom vid buren. Till slut vågade de landa på den. Sen satt de på taket och vinklade huvudena och spanade in det hemska nya hemmet. Skulle de våga sig in??? Jag hängde dit lite gamla grejor så att de skulle känna igen sig och faktiskt tog det inte mer än en timme innan de hittade in.

Jag sätter alltid kvistar från träd i buren och de föredrar verkligen dessa mot de sterila träpinnar som följde med buren. Tusen spänn fattigare blev jag och det sved. Fast fåglarna är värda det många gånger om. Får se det så istället.

Vita fotpallar med fredagsmysande barn och tiggande hundar och dåliga städare, nej, det är inte någon höjdarkombination. De vita fotpallarna blev väldigt grå väldigt fort. Så nu slängde jag precis in dem i tvättmaskinen. De ska bli rosa. Tryckte in lite gulnande, fint broderade örngott också och Pommacs madrasskydd för att mildra nyansen lite. Det är alltid så spännande att se förvandlingen vid färgning!Längtar tills maskinen är klar.

Så här ser "nya" sängen ut när den används förresten.

Notera högen med lego uppe till höger i sängen. Braatthagrejor i sängen!

Andras sovstilar ser ut så här.

Blogg vett och etikett.

Jag är en sån som gärna har mina egna regler både i verkliga livet och i blogglivet. Jag tycker ofantligt illa om oskrivna regler och måsten. Jag vet, det är nåt fel på mig.

Det är ju regler som byggts upp i samhället under lång tid och de har väl en slags funktion, men eftersom jag är en ifrågasättare så kan jag inte låta bli att ifrågasätta olika regler. 

Som middagsbjudningar till exempel.

Vår familj är ju en stor konkarong. Om några fler samlas vid middagsbordet så gör det ju knappt till eller från. Det känns lätt och opretentiöst att bjuda på middag. Inget extrabesvär alls. Men då finns det gäster som inte kan komma på middag utan att direkt bjuda tillbaka, som en förpliktelse. De kan absolut inte komma två gånger i rad och äta hos oss utan måste prompt bjuda varannan gång. Och bara för att det ska vara så. Det känns inte spontant och lustbetonat utan som ren och skär förpliktelse. Någon som förstår känslan? Att det är trist att det ska finnas måsten som styr hur vi umgås.

Eller som det här med att man bör ha med sig en gåva till värdinnan. Det är ju jättetrevligt och fint men det blir liksom mindre omtanke bakom gåvan för att den är ett måste.

Äsch. Jag vet inte om jag får fram mina tankar så bra. 

Jag kan störa mig på att det finns "regler" för hur man umgås. Man ska säga tack för senast, ha med sig gåva, bjuda igen, inte bjuda två gånger i rad, då får den man bjuder dåligt samvete osv osv.

Det finns naturligtvis människor i vår närhet som inte följer dessa regler och det är så befriande, men alla de som gör det borde genast sluta, för många regler är så fåniga och vem har bestämt allt egentligen?

Grejen är väl att jag är så sensibel. Jag märker när det blir fel, när jag gör fel. Jag känner människors obehag eller olust så väl. Jag önskar ibland att jag var mindre sensibel så att jag verkligen bara kunde leva som jag vill och inte se andras förväntningar eller besvikelser. 

I bloggvärlden finns det också regler. 

Många fåniga.

Jag som då vill ifrågasätta allt kan inte låta bli att reagera.

Ta detta med länkandet.

Länklistan.

Den verkar så himla viktig för en del. Det blir som en innelista. Den som inte står med känner sig utanför, mobbad. 

Länklistan blir bara längre och längre. 

Jag slutade för länge sen att uppdatera min. 

De jag besöker ofta finns ju i min dator, jag vet ju hur adressen börjar och skriver in boktsäverna och får fram ett förslag. Därför glömmer jag att lägga dem i länklistan. Det funkar så bra utan.

För mig har länklistan blivit ett verktyg för att hitta igen bloggare eller sidor som jag inte besöker så ofta. En adressbok helt enkelt.

Men i bloggvärlden har länklistan blivit en slags bekräftelselista. 

Där visar man vilka bloggare man följer och de bör då helst ha en länk till dig på sin lista. 

Jag får då och då kommentarer som "om du länkar till mig så länkar jag till dig". 

Ööööh! 

Jag länkar ju jättegärna till någon jag vill hitta tillbaka till, men jag gör det ju INTE för att jag ska få en länk hos den andre. Om någon annan vill hitta till mig så ska de ju länka eller bokmärka mig men inte gör de väl det bara för att de ska få hamna i min länklista???

Så alla ni som inte finns i min länklista ska absolut inte lägga in några värderingar i det. Det betyder absolut ingenting. De bloggare jag gillar besöker jag och lämnar kommentarer hos och om jag inte varit in på länge hos någon kan det bero på att jag tappat bort er eftersom jag är så dålig på att uppdatera min länklista. Så bästa sättet att själv uppdatera er adress eller att få andra besök via mig (för det är väl mycket därför det är så viktigt att ligga på länklistor) är ju då att lämna en kommentar med egen länk. Det är största chansen att få nya besök. De flesta bloggare hittar man ju via kommentarer hos andra.

Det är därför bloggvärlden känns så liten. Alla känner alla. 

Men jag följer inte de regler som någon hittat på. Jag vägrar.

Jag gör som jag vill och bloggvärlden är så ny att det inte ska vara så grundmurade regler ännu. 

Andra osynliga regler som en del bloggare följer slaviskt verkar vara att om inte jag kommenterat på ett tag hos dem så kommenterar de inte hos mig. Någon slags rättvisegrej.

Jag är en sån som går på humör. Ibland är jag inte på humör. Andra gånger kan jag skriva en massa kommentarer hos någon.

Hos en del känner man sig förpliktad att kommentera, gör man det inte blir de sura eller ledsna. 

Här i bloggvärlden vore det skoj om man slapp alla oskrivna regler. Alla gör som de vill.

Utmaningar antar man om man vill, men man måste inte. Länkar gör man för sin egen skull, inte för någon annans. 

Artighetslänkar är så meningslösa. 

Jag funderar allvarligt på att ta bort min länklista. Eller gömma den om det går. Så att den verkligen bara är till för mig. 

Tycker det känns jobbigt att någon känner sig utestängd eller undrande varför de inte är på min länklista. 

Ja det var lite bloggtankar här på förmiddagskvisten. 

Jag hoppas ingen blir ledsen eller arg på mig nu.

Jag ville bara klargöra att jag inte funkar som många andra i bloggvärlden så att lägga in värderingar i mitt agerande är fel eftersom jag inte hakat på de oskrivna regler som cirkulerar i bloggvärlden. 

Jag gör som jag vill. Det är min blogg, mitt verktyg. 

Jag vill att det ska funka för mig. 

Är jag ego då?

Ps Vill klargöra att de allra flesta är sköna typer som tänker själv och inte slaviskt följer alla (märkliga) regler som någon försökt införa i bloggvärlden.