Två nya väskor har jag tvingat mig att sy i helgen. Det var lite tvång eftersom jag inte kände mig inspirerad. Men så kom jag igång. Efter lite mycket svärande och utbrott skärpte sig maskinen också. Den gör fula undersömmar så jag får liksom tänka hela tiden hur jag syr så att jag vänder fula sidan inåt. OJOJOJ vad jag har sprättat sömmar i helgen. Och svurit. Jag hoppas barnen kan sålla...

Här är den ena. Den var nog tvungen att bli så ljuv för att sudda bort under vilken svada den kom till:

Den andra tycker jag blev skittuff!

En ovanlig och riktigt tuff väska!

Får man säga så fast man gjort den själv?

Nu gör jag det iallafall.

De finns hos Persilja.

Nu är det snart en ny vecka. Denna helgen var en sån där försumbar sak. Den kom och gick utan att göra väsen av sig. Jag har brottats med min pms och slutligen segrat och kastat ut den genom fönstret.

Så skönt!

Veckan som kommer innehåller min pappas födelsedag, systersons födelsedag och brorsdotterns födelsedag. Men bara en bor på orten (pappa) så det blir inte så mycket tårta.

(Tur-vill gå ner i vikt men är värsta sockerknarkaren just nu. Kan inte motstå ett smack när det bjuds.)

Det är faktiskt jobbigt att granska sitt liv med "feministiska" ögon. Jag läste snabbt ut Bitterfittan och höll med om nästan varje ord. Halva jag vill inte hålla med eftersom jag valt ett liv med barnen och alltid varit den som ägnat all tid åt dem. Att erkänna mig lurad där klarar jag bara inte. Jag måste fortsätta hävda att jag är den stora vinnaren annars blir jag väl galen.

Men det beror kanske på hur man mäter en vinnare. Om en vinnare ska vara vem som får mest pensionspoäng, mest lön, mest uppskattning (samhällsmässigt) och mest respekt-ja då är jag verkligen ingen vinnare. Men om jag väljer att se en vinnare som den som fått bäst kontakt med barnen, mest närhet och ömhet, mest förtroenden, mest sinnesfrid och mest livskvalitet ja då kan jag utkora mig som vinnare. (Ser ni nu hur jag ändrar på förutsättningarna för att inte känna mig som en looser.)

Det är inga lätta tankar. Grejen är den att kvinnor drar ett stort lass. För mindre pengar, mindre respekt, mindre frihet. Det gör mig arg. Det finns hur mycket forskning som helst som visar att kvinnor faktiskt är diskriminerade i samhället på grund av att vi är just kvinnor.

Våra könsroller cementeras redan som nyfödda och vår "kvinnoroll" är redan formad vid tre års ålder. Det lärde jag mig igår när jag läste Liza Marklund och Lotta Snickares "Det finns en särskld plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra".

Det är med barnen vi måste börja.

Med våra flickor.

Vi måste lära dem att ta plats. Att vara gapiga och tuffa. Precis som killarna. Idag lär vi flickor omedvetet att hålla sig i bakgrunden, vänta på sin tur och alltid låta pojkarna gå först.

Jag har själv tre pojkar och en flicka.

Jag säger oftare åt min dotter att hon är ego än vad jag säger det till pojkarna. Så fort hon är ego säger jag till henne. Pojkarna kan nog vara ego många fler gånger innan jag säger till dem. Detta har jag naturligtvis inte tänkt på. Det har bara blivit så!!!!

Det är som att jag märker det mer på henne. Jag tycker att den egenskapen är VÄRRE för att det är hon som är det. Det är ju hemskt!!!

Killarna beklagar sig också att hon är ego. Jätteofta påpekar de att hon är bortskämd och alltid får sin vilja igenom. Det får hon säkert också eftersom hon är en envis dam och yngsta barnet. Men är hon verkligen så mycket mer ego än sina brorsor? Eller är det det att jag och alla andra i familjen tycker att hon tar för stor plats eftersom hon är tjej! För tjejer "ska" inte ta så stor plats som hon försöker göra. Det här är nästan lite svårt att se och ännu svårare att erkänna. Här har jag gått och trott attjag är ganska medveten om könsrollerna men i själva verket faller jag i alla fällor hela tiden. Omedvetet.

Jag borde alltså sluta ta ner henne från sina höga hästar och istället stärka hennes ego. Låta henne ta plats. Det är ju bra för pojkarna också att se en tjej som får och vill ta plats.

MEN det blir ju mycket bråk om rättvisa. Ska killarna känna att jag favoriserar henne?

Det är så himla svårt!

Hon får ju inte vara odräglig. (Skulle jag tänkt det lika fort om det gällt en pojke? Antagligen inte eftersom det känns som en VÄRRE egenskap hos en flcika. Va!!!!)

Jag måste hitta balansgången. Hon måste ju bli en dräglig människa men en stark tjej som vågar ta för sig. För killar är ju inte detta några motsättningar. Ser ni! Att jag ser det som ett problem att hon är så kaxig. Egentligen.

Hu! Detta är verkligen rannsakningens tid.

Det är inte kul att upptäcka att man trots att man tänkt att man är utan såna fördomar är full av dem. Omedvetna sätt att behandla flickor och pojkar olika. Jag tror faktiskt att jag lyckats undvika en del fällor. Jag hoppas det iallafall.

Jag har tänkt att eftersom jag är en mamma som inte gör karriär utanför hemmet så måste jag vara extra uppmärksam. Eftersom jag inte är någon "förebild" på så sätt. Jag måste genom andra handlingar visa pojkarna hur man lever jämställt. Trots att det är jag som lagar maten i 90-95 procent av fallen så brukar jag säga "vet inte" på frågan om vad det blir för mat. "fråga pappa" brukar jag fortsätta. Bara för att de ska reagera på varför de ställer frågan till mig. Jag försöker prata mycket om alla dessa frågor. Peka på orättvisor och peka på tankefel jag ser hos dem.

Men alla tankefel JAG gör omdevetet då??? Som jag inte ens märker!

Jag har varit noga med att pojkarna ska lära sig att laga mat och hjälpa till i köket. De gör det och tycker att det är kul. Jag tror att jag överhuvudtaget varit mer uppmärksam på pojkarnas tankar om jämställdhet än om dotterns.

Dottern ska passa in, vara söt, inte för busig, inte förfula sig osv.

Hon älskar att rapa. Hon rapar som en skogshuggare. Hon får alltid kommentarer om det, för det känns onekligen "opassande" i den lilla späda flcikkroppen med den stora bullriga rapen. Jag har inte sagt åt henne en enda gång, men jag har skämts inom mig några gånger när hon gjort det bland folk. Skulle jag ha skämts mindre om någon av pojkarna gjort det. Ja, ärligt talat tror jag att det varit mindre skämmigt. Dessutom tror jag att omvärldens reaktioner skulle varit mer toleranta. "En redig rap från en redig karl" hade nog tankarna mer varit.

Det är just såna här små fällor man trillar i hela tiden. Könsrollsfällor. Det som är inbyggd i oss från barnsben "hur en tjej ska vara".

Jag ska verkligen försöka vara mer kritiskt rannsakande till alla mina undermedvetna begränsande tankar för tjejens vara och inte vara.

Det här är tufft!

Det är tufft att upptäcka att man är en stor del i skapandet av det icke jämställda samhället.

Vi måste även börja i det lilla. Se vad vi själva gör.

Det är faktiskt inga kul grejer att upptäcka om sig själv. Även om man är "oskyldig".

Man borde ha en röd lampa och ett larm som började tjuta när man tirllade i de dagliga små fällorna!

Men jag erkänner. Jag är en (omedveten) könsrollcementerare. Men jag ska bli BÄTTRE!!! Jag är iallafall glad att säga att jag inte är en MEDVETEN könsrollsementerare. Såna finns det faktiskt gott om. Som verkligen trycker på för att skilja pojkar och flickor åt. Som gör stor skillnad just på grund av kön. Som när en son fick en verktygslåda i present av sin farmor och farfar. På grattiskortet stod det "dina bröder får också låna". Inte dina syskon. Din bröder. (Dottern är den som snickrar näst mest av barnen.) Det var en medveten könsrollsbevarande handling. Om än kanske liiiiite omdeveten....?