Två nya väskor har jag lagt ut nu på Persiljas Verkstad.

Här är en av dem.

Men min symaskin krånglar!!!!

Det fattades bara det!!!

Aaaarrrggggh!!!

Min systerson som fyller 1 år på måndag skulle jag ju hinna sy till! Jag måste få den lagad!!! Och alla väskor jag har i huvudet som vill ut. Nåja det löser sig med all säkerhet!

Idag fick jag den stora äran att följa 13-åringen till tandhygeinisten. Annars är man inte det mest populära sällskapet nuförtiden har jag märkt. Jag blev glad över vår stund ensamma tillsammans. (Inte så ofta han slipper sina tre odrägliga småsyskon. Väl inne hos tandhygienisten (Vilket jobbigt ord) blev jag alldeles fnissig. Sonen också. Han satt där, 180 cm stor och behandlades som en liten kille. "Jaha, K, sa hon med mild stämma, "nu ska vi göra så här, har du sett en sån här förr "osv. När han skjutsades baklänges ner i stolen och hon snällt förklarade vad som hände möttes hans och min blick och jag såg hur nära han vara att tappa fattningen och börja skratta. Då brast det för mig. Jag började storfnittra. Tappade helt kontrollen. Fnittrade som en tok och försökte skärpa mig febrilt men ju mer fel jag kände att skrattet var desto mera bubblade det fram. Sonen lyckades behärska sig men gav mig fingret med ett tillbakahållt leende. Jag försökte säga oj, förlåt, men började hosta och skratta ännu mer. Till slut ramlade jag ut i korridoren och stod som en tooook därute och bubblade fram mer och mer skratt. Det ville inte ta slut.

Till slut avtog det lite och jag kunde andas och torka tårar och lugna mig. Tandsköterskor och tandläkare som stressade förbi med gummiskor tittade förvånat på mig. Jag kände mig som en galning.

Under tiden som jag stått och skrattat hade hygienisten hunnit ta röntgenbilder och kommit ut då och då och roat titta på mig. Sen gick hon för att framkalla dem och sonen och jag fick en frist ensamma. Han var underligt nog inte arg på mig. Men det berodde nog på att han också varit så nära.

Sen kunde jag gudskelov föra ett vettigt samtal med tandhygienisten och jag fick skärpa mig extra mycket för att verka intelligent och skärpt.

Det gick rätt bra.

Men så kallade hon på en tandläkare för att konsultera huruvida sonen behövde tandreglering och när han kom in visste jag att om sonen och jag mötte varandras blickar skulle det vara klippt igen. Jag fick ta till de mest sorgliga tankar jag hade för att klara mig. Fokusera på nåt tråkigt-fokusera på nåt tråkigt. Det krävdes full koncentration. Tandläkaren hade nämligen ett par glasögon med påklistrade kikarsikten på sig. Såna där man granskar diamanter med. Och när han böjde sig över sonens mun såg det ut som att han dykte in i munnen, så närsynt var han.

När vi kom ut från tandläkaren brast vi ut i ett hysteriskt fnitter båda två.

Jisses! Sist det hände mig var jag femton år och konfirmerades. När jag skulle ta oblaten i munnen började jag fnittra hysteriskt och fnittret spred sig som en löpeld runt altaret. Alla tog emot oblaten hystersikt fnissande. Vi var nervösa förstås. Vi hade sagt innan att det var det värsta som skulle kunna hända.

Sen dess tror jag att jag klarat mig.

Jag vet inte vad som tog åt mig!

På nåt sätt var det väldigt skönt. Jag har inte skrattat så mycket på så länge. Det behövdes.

Nu har även Plingen kommit med ett helfräscht bidrag!!! Kolla!

Smyger till mig lite bloggtid då ingen ser.

Sccch! Säg inget!

Idag måste syrummet bli klart så att jag kommer igång med tillverkningen igen. Två väskor ligger startklara, det är bara några sömmar som fattas. 

Har massor med inspiration.

Satt uppe till midnatt igår och sydde för hand framför teven. En idé som poppade upp i mitt huvud som jag ville testa och så gick tiden. Det känns idag. 6 timmar sömn är på tok för lite för mig.

Igår satte maken upp en stång i vardagrumsdörröppningen. Ingen flashig inredningsdetalj. Nix. Ett träningsredskap. Jag ville ha den för att kunna hänga och räta ut min krumma rygg. Efter några timmar vid symaskinen känns det som att jag aldrig mer kan räta på ryggen. Nu hänger jag en stund (ärligt talat orkar inte mina händer min tyngd i mer än några sekunder) och man hör hur kotorna åker på plats. Klick, klick, klick.

Stången är barnens nya favoritpryl också. Hänga och svänga.

"Etta på stången!" hördes hela kvällen!

Förra veckan på Röda Korset ramlade jag över ett memorypel med den här figuren:

Åååååh! Calimero utbrast jag alldeles salig. Tjong! Jag var tillbaka till jullovsmorgon nån gång på 70-talet. Jullov, brorsan och jag som i pyjamasar såg tv och njöt! Inget kunde få oss att missa jullovsmorgon med Scooby doo som höjdpunkt och så en gubbe med kubb som knäppte med fingrarna på kubben och så hände nåt magiskt...mer minns jag inte...ack det var tider det!!!

INGEN jag frågat kommer ihåg lille Calimero. Han sprang omkring på en bondgård och råkade ut för saker och var så söt så söt! Men jag minns!

Jag vet inte vad det är med mig. Jag måste ha fått en ovanlig pmscoctail denna månad. Istället för ilska är jag sentimental.

Ser tillbaka.

Hoppas det håller i sig. Det är betydligt trevligare än det vanliga pmsköret.