Alla inlägg den 31 mars 2007

Av Persilja - 31 mars 2007 16:05

Jag bara måste spinna vidare på mitt morgoninlägg.

Jag tror faktiskt att detta med att göra hemmet vackert har en terapeutisk effekt på oss människor. Att ha ljust omkring sig och saker som man tycker om.
Det motsäger dock inte mitt tidigare inlägg egentligen. Vad som är viktigt är att man är ärlig med sig själv. Att man inte skaffar sig en massa saker i en slags statusjakt. Att man t ex blåser ut ett kök och sätter in nytt bara för att "alla andra" gör det. Att man gör sakerna för sig själv. Och vet varför man vill det i såfall.
Att man i första hand försöker vara nöjd med det man har och använda sig av det man har för att skapa något nytt. Att man försöker vara kreativ och vågar göra saker enbart för sig själv. Skapa egna lösningar.
Och framför allt att försöka överföra detta synsätt på barnen. Visst kan man köpa nytt, unna sig ibland, men först ska man verkligen ha behov av det och sen gärna längta ett tag först. Springer man ut och byter upp sin dvd eller tv såfort det kommer nåt bättre på marknaden så tappar man nåt viktigt på vägen tror jag.
Mobiler är ett typexempel på en statuspryl som jämt ska uppdateras. Det är värsta hetsen bland ungdomar att ha senaste nytt hela tiden. Inte alla, men många!
Stå emot som förälder! Man måste inte byta upp sig hela tiden. Så länge mobilen fungerar ska man vara nöjd.
Det ger en slags tillfredsställelse att vara nöjd. Man blir nöjd till slut.

Fan, jag inser nu att detta jag funderar på idag kanske är ett ålderstecken.
Jag är för gammal att lära om mobilens knappar hela tiden och därför håller jag envist fast vid min gamla Nokia...


I vårt nya hus skulle jag vilja ha det sådär härligt lekvänligt. Eller användarvänligt. Tomma bord att sätta sig vid och pyssla, rita, bygga pussel, göra läxor osv. Gungor, hängmattor, klätterväggar osv. Det är ju mycket viktigare än att göra ett vackert vardagsrum där man helst ska hålla fint. Det ena utesluter ju inte det andra. Man kan ordna det både vackert och användarvänligt. Det ska gå att snickra i garaget, spela fotboll i trädgården (hur ska jag få ihop det med växthuset?) klättra i träden osv osv.
10-åringen vill bygga en skateboardramp och det ska han baske mig få! Jag ska inte bromsa honom för att den kommer att ta stor plats eller bli FUL. Det spelar faktiskt ingen roll.
Det viktiga är ju vad vi GÖR i huset och hur vi trivs. Det kan aldrig nån vacker tapet eller målarfärg fixa. Det är bara kosmetika. Man kan roa sig med kosmetika om tid finnes, men det ska inte vara ett krav. Då blir man som de som inte kan gå på konsum och köpa mjölk utan att fixa sig först. Det är så totalt ointressant.

Jag hoppas att jag orkar stå emot den där renoveringslustan som vill ha huset fräscht. Istället vill jag stå emot den, låta barnen tapetsera väggarna med sina bilder och strunta i om det blir spikhål och fläckar. Inte slipa golven fina utan behålla dem nötta och fläckiga så gör det inget om man sliter på dem. Jag hoppas jag kan behålla denna insikt jag fått. Jag är ju så här i grunden. Jag bara tappar bort mig själv hela tiden när jag läser andras bloggar och ser alla vita vackra hem. Eller läser inredningstidningar med vackra nyrenoverade kök osv. JAG blir inte lyckligare av det där och ingen i min familj heller. Så varför hetsa sig dit???



Av Persilja - 31 mars 2007 10:32

Har haft en lugn morgon med flera timmar av lugn och ro och då har mina tankar fått jobba ifred. Det är ju ingen lyx vi småbarnsföräldrar är vana vid-att tänka oavbrutna tankar. Jag blir så häpen varje gång jag får den här ron-jag tycker mina tankar blir så klara och liksom "stora".
Tyvärr kan det ju vara så att mina vanliga tankar är så sönderhackade och avbrutna och SMÅ så att jag tycker att alla mina långa oavbrutna funderingar blir stora. Av ovanan att tänka dem över huvud taget. Så därför kan det ju vara bra att sätta tankarna på pränt här i min blogg och liksom testa dess tyngd.
Mina lördagsmorgontankar har fört mig fram till en slags insikt. Jag har nått dit många gånger förr, men liksom glömt bort den och fortsatt i samma hjulspår av gammal ohejdad vana.

Det här med yta. Hemmet och dess ytskick. Spelar det roll egentligen om vi har de där tapeterna vi längtar efter, den där spisen som är så snygg och bra, de där läckra skåpluckorna och de där snygga knopparna?
Soffan i vardagsrummet, spelar det någon roll om den är ny eller gammal och nedsutten och måste tv:n vara en plattTV för att vi ska bli nöjda?
Våra kläder; blir vi lyckligare för att vi köper nya skor för tusenlappen, istället för att använda fjolårets som är ingångna och sköna ett år till? Och barnens skidutrustning; blir de bättre skidåkare för att de har nya twintips eller senaste täckbyxorna?


Naturligtvis är svaren på alla dess frågor NEJ. Det är ju säkert ingen som tror att svaret är ja.
Ändå, har man de här diskussionerna med sig själv och barnen hela tiden. Det är ju en ständig, evig kamp att stå emot konsumtionssamhället. Hur mycket insikt jag än fått i denna frågan trillar jag alltid dit och blir en del av det. Trots att jag så många gånger bestämt mig för att stiga av.

Det går fan inte!


Okej, det kanske räcker att vara en medveten konsument, köpa kravmärkt, rättvisemärkt (båda är rätt omöjligt att göra här i Kiruna). Något jag gör väldigt medvetet är att köpa begagnat.
Det är inte ofta jag köper nytt. Men hur jag än vrider och vänder på det är jag en stor del av konsumtionen. Jag är en konsument som trillar dit titt som tätt. Känner till och med viss lycka av att köpa saker. Så något är ju fel!

Jag har inte nått dit jag vill. Det är som att man flyter med i kommersen. Det där härliga karnevaltåget full av vackra färgranna lyckliga människor. Jag vill också glida med-vara med på festen. Jag vill inte stå bredvid och vara grå och trist. Hoppa på, tänk inte, flyt bara med!

Sen kommer den där stunden förr eller senare då man känner sig tom och innehållslös. Då vill man hoppa av.

Det är inte många veckor sen jag sveptes med av mig själv och min köplust när jag ägnade massor av energi åt att välja tapeter och stil till vårt nya hus.
Som tur var hade målaren inte tid att ställa upp och jag fick en ofrivillig men ack så välkommen paus. Jag hann tänka lite. Jag hann använda knoppen ett tag. Jag vill ju verkligen inte förvandla vårt gamla hus vi köpt till ett modernt fräscht boende i ett vingslag. Jag vill att processen ska gå långsamt. Visst vill jag sätta prägel på mitt hem, men det ska inte gå för fort, det ska inte inredas för att jag ska få visa upp min oklanderligt fina smak. Det ska vara vårt hem, där vi ska leva och göra saker. Det spelar ju f-n ingen roll om tapeten är ful. EGENTLIGEN.
Jag har verkligen svepts med av detta med inredning. Fast jag kanske kan kategorisera min inredningsstil till lite konstnärlig bohem, lite intellektuellt stuk med mycket böcker och medvetna signaler som begagnade 70-talstyger och lite anti modernt...
Men allting är så genomtänkt! Egentligen. Om jag är riktigt riktigt ärlig.

Fast det ska se ut som om jag inte tänkt. Lite omatchat sådär. Men inte en pryl har passerat utan min godkänd stämpel.

Ett exempel:

Disneytryckta kuddar inköpta på Jysk i 100% polyesterlurv är en sån sak som inte får godkänt av mig. Hellre en hemsydd kudde av mig. Och visst, då har jag ju tagit ett medvetet beslut att inte konsumera, men frågan är varför.

Varför släpper jag inte in den där polyesterkudden?
OK, jag gillar naturmaterial bättre, jag gillar inte disneys monopol på ungarnas barndomsupplevelser, jag gillar inte att köpa nytt.
Men ligger inte sanningen lite närmare om jag säger att jag tycker det är DÅLIG SMAK.

Jag är rädd att det ÄR närmare sanningen. Jag är "rädd" för vad det ska ge för signaler om mig och min smak.

Jag är lurad. Jag lurar mig själv.

Jag vill skapa ett hem som jag "står för". Men inför vem?

Jag vet inte om någon som läser detta fattar hur enormt ärlig jag är just nu. Jag hoppar på mig själv för något som jag verkligen skäms för.
Att jag är en snobb.
En jävla snobb!

Jag har verkligen inte befriat mig från vad andra ska tycka om mig ett endaste dugg.

Isåfall skulle jag ju kunna flytta in i huset vi köpt utan att åtgärda en endaste detalj.

Bara bo och använda allt. Precis som det är.

Men jag vill ju bara ha det vackert omkring mig?

Vad är det jag vill åt?
Jag vill åt min känsla att det faktiskt spelar någon roll vilka tapeter som hänger på en vägg.

Om man verkligen hårddrar det så ska det ju inte spela någon roll. Det finns en vägg, den ger skydd mot vinden. Punkt.

Fattar någon vad jag menar?
Jag BLIR gladare om väggen är snygg i mina ögon. Men varför? Varför bryr jag mig om det?
Tänk om jag vore blind. Då skulle det ju inte påverka mig ett endaste smack.

Suck.
Jag fattar inte riktigt själv min poäng.

Jo, att jag skulle vilja bli så befriad från mitt MATRIX att jag inser att även det medvetna konsumerandet är en slags lögn.
Att det som verkligen betyder något inte har ett endaste dugg med konsumtion att göra.

Att skapa själv ger äkta lycka. Men jag kan ju inte tillverka allt jag behöver hur gärna jag än vill.

Vi lever i ett konsumtionssamhälle. Utsätts för dess hysteriska påverkan hela tiden. Reklam, människors grupptryck, alla intryck man får så fort man går utanför dörren handlar om att konsumera mera.

Och jag blir bara olycklig av det.
Jag vill inte delta. Men jag gör det. Hela tiden.

Vad kan jag göra då? Sätta mig i en koja i skogen och äta lavar och mossor?

Nej, jag måste finna ett läge som ger mig frid.
Men jag orkar inte stå emot!

Och då känner jag mig dålig.

Jag gillar ju inredning och mode. Det ger mig nåt, och det är det som gör mig lite beklämd. Jag har gått på´t!

Tillägg 2/4: Läs kaffeflickans inlägg-hon klarar av att beskriva vad jag egentligen vill säga med betydligt färre ord!

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5
6
7
8 9 10 11
12 13 14
15
16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31
<<< Mars 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards