Här i Kiruna spelar man in Solstorm nu. Det är en film efter en bok med samma namn skriven av kirunafödda Åsa Larsson som numera bor i Mariefred (tror jag.) Jojomen, man har ordning på lokalkändisarna!
Huvudrollerna i denna film har Isabella Scorupcco, Suzanne Reuter och så MIKAEL PERSBRANDT.
Blåa farliga ögonmannen!
Han har defintivt gjort intryck på mig trots att jag är en sån som aldrig brukar följa strömmen. Blir en person hyllad och älskad blir jag genast anti och hittar fel och brister hos densamme. När det gäller kändisar alltså. Men Micke Persbrandt, han är jag svag för...
Nu har jag hört att de bor på ett ställe i stan som heter Gullriset. Förvånande eftersom det är ett ganska trist lägenhetshotell lite utanför centrum. Jag skulle trott att de bodde på Ferrum som ju i allafall kan betraktas som ett lite lyxigare hotell. (Det kan ju vara ett villospår...)
Jag har iallafall lagt alla mina matinköpsturer till ett Konsum som ligger alldeles ovanför detta Gullriset. Många turer till och med.
Oj vad jag glömt att köpa mjölk ofta denna vecka!!!
Och hoppsan nu tog kaffet slut, måste bara åka iväg och köpa...kaffe.
Men tror ni jag fått korn på Micke Persbrandt???
Noup!
Vad skulle jag göra om han stod där i kön på Konsum då?
Jag skulle nog bara kika noga och försöka se hur lång han är och se efter hur blå hans ögon är i verkligheten och sniffa lite på honom...
Jag skulle inte våga säga något...

Men förra hösten var Jan Malmsjö i Kiruna med någon ensemble. Han kom uppför en backe med ett sällskap och jag kom från andra hållet. Jag mötte honom och sa av bara farten glatt "Nämen HEJ!!!" helt säker på att det var, ja, inte min pappa, men nån annan väldigt nära släkt eller bekant. Jag kunde inte bara placera honom! Men jag kände ju så väl igen han ansikte och när han skrattade och sa "Hej på dig du" lät ju hans röst så bekant.
Jag grubblade hela dagen på vilken släkting eller bekant det var nu igen.
När jag såg Nordnytt (regionala nyheterna) på kvällen och de hade ett inslag om den föreställning som pågick i Kiruna med Malmsjö i spetsen blev jag ju varse vem tusan min bekant var. Då log jag lite roat för mig själv. Han hälsade så glatt tillbaka han Malmsjö, så han tyckte nog att vi Kirunabor var ett trevligt och oblygt folk...

Ja då var huset sålt!
Tyvärr blev det ingen het budgivning där vi kunde sitta på rätt sida och gnugga händerna åt de andras våndor.
Fast det passade mig bra att en av spekulanterna som såg huset-bestämde sig och lugnt och värdigt sa att de var villiga att bjuda det vi begärt. Ingen prutning, ingen budgivning. Ett begärt pris och en affär. Trevligt! Det är ju egentligen så en husaffär ska gå till! Snabbt och bra. Så var det ur världen!
Men det gav ju inte så bra betyg till min stajling.
Fast det får man ju aldrig veta. Om jag inte stjalat kanske ingen gett ett bud eller så hade vi fått ett lägre bud. Så kanske hjälpte stajlingen, kanske inte...

Lite gammal kände jag mig allt när jag konstaterade att när vi köpte huset var kvinnan som köpte det nu, endast 11 år gammal...
Jag var 28 år när jag köpte det och det var hon nu också...
Hur länge sen var det alltså som vi köpte huset?

Lite hjärngymnastik så här på kvällskvisten...

Hej alla glada!
Nu ska jag göra er ännu gladare genom att visa hur det ser ut hos oss idag!
Det var bara någon dag sen jag hade visning och allt såg trevligt ut, så för en ordningssam kanske det verkar lite mysko. Men sån här röra utvecklar vi snabbt på nån dag...eller några timmar...om jag ska vara riktigt ärlig.

Men har jag bara den riktiga motivationen kan jag nog vända detta stök till en drägligt städad lya innan kvällen. Lite motivationssnack med 12 och 8 åringen så ska det nog bli fart på dem. 10-åringen kan alldeles själv utan motivationssnack (läs:muta) och dottern gör det som kärleksförklaring om man bara triggar igång henne. Så jag ska nu vässa mitt snack (fundera ut lämpliga mutor) och smörja min dotter så har vi allihopa rensat upp här innan fredagsmyset ikväll.

Ja, just det, hrmhm!
Historien om hembränningen...
Min man och hans kompis fick låna en hembränningsapparat av en granne till kompisen och fick för sig att bränna hemma. Maken dricker aldrig sånt, bara ÖL och jag håller mig helst till VIN så det var inte det att vi hade ett skriande behov av starksprit! Hans kompis är en riktig snobb vad det gäller starka drycker, endast irländsk single malt rinner ner för hans strupe eller fiiiiin cognac eller lagrade viner...
Så varför det blev ett sånt sug efter hembränning vet jag inte. Kanske är det så att det är en manlighetsgrej? En norrbottnisk machogrej? Alla som sett Pistvakt vet ju med SÄKERHET att vi "norrlänningar" (grrr) bara dricker hojt i gamla plåtburkar!
En riktig man måste ha en hembränningshistoria att berätta?

Nåväl, hembränningsapparaten ställdes upp i relaxrummet i deras företagslokal. Där brände de 90% sprit som vi fortfarande har stående i förrådet i radhuset i L-å (hör ni det alla tjuvar; snälla åk dit och stjäl det, de står uppe på hyllan bredvid verktygslådan. Det står "sterilt vatten" på nån flaska.) Kompisen experimenterade och brände hemgjort blåbärsvin i ett försök att omvandla detta till egen cognac.
Sådan där hembränning tar lång tid. Det är någon process där vätskan passerar nåt (förbrännings)system och sedan sakta droppar ner i en dunk som färdig starksprit. Så detta pågick i några veckor.

På deras företag som var inhyrt i en industrilokal som låg lite utanför tätbebyggt område (bakom universitetet) hade de ett larmsystem som var kopplat till en larmcentral. Slogs ett fönster sönder eller en dörr öppnades eller om någon rörde sig i lokalen när larmet var påkopplat så gick det ett tyst larm till larmcentralen. De ringde då upp maken eller kompisen OCH polisen och meddelade att larmet gått.
Det hade hänt två gånger förut när en student som gjorde sitt exjobb hos dem glömt att avlarma innan han gick in, så det var ingen större dramatik när larmcentralen ringde maken mitt i natten.

Förutom att de nu själva var brottslingarna!!! Maken sade till larmcentralen att han skulle åka dit och kolla och att de inte behövde ringa polisen, men fick då veta att det redan var en patrull på väg dit.
Aldrig har väl maken klätt sig och dragit iväg hemifrån snabbare än då. Den röda volvon flög fram på de biltomma vägarna.
När han tvärbromsade vid sitt jobb stod polisen redan där. De hade gått runt byggnaden och sett att en balkongdörr stod på glänt. De hade dock inte gått in. Persiennerna till relaxrummet var neddragna och hembränningsapparaten stod bakom en skärm som dolde ett omklädningsrum.
Nu ville ju poliserna gå en runda med maken för att se om någon obehörig fanns i hans kontor.
Maken fick susningar i hjärnan av stressen och rädslan att bli ertappad. (Han hann spela upp hela scenen framför sig hur de upptäckte apparaten och fångade honom med handfängsel.)
På något sätt lyckades han ändå hålla nerverna i schack. Han låste upp, slog av larmet och började gå runt med poliserna. Hans hjärta bankade som en stånghammare i bröstet när han tänkte på lukten de skulle känna om de öppnade relaxrummet.
Nu hade han sån TUR att relaxrummet var ganska öppet och det hade dessutom en glasdörr, så sikten in dit var väldigt god, utan att man behövde öppna dörren. Detta var på sommaren och som många vet har vi ljusa nätter häruppe så det behövdes heller inte tändas någon lampa. Polisen tittade in i relaxrummet genom glasrutan, såg förmodligen rakt på skärmen som var det enda som skiljde maken från att bli betraktad som brottsling och eländig skurk.

Maken trodde att det var de själva som slarvigt glömt att dra igen balkongdörren och som förmodligen öppnat sig lite under natten av något vinddrag och därmed utlöst larmet.
Poliserna höll med och for iväg och maken rann ut över golvet som en blöt fläck.
Som jag sa står alla flaskor fortfarande kvar i vårt förråd. Maken har någon gång använt dem till att rengöra elektronik.
Men det kanske finns nåt bra recept på nån festlig drink vi kan blanda.
Jag kanske ska ordna en "bloggfest" och bjuda på hembränt. Vad säger ni? Nästa helg i vårt radhus i Luleå- medtag kompass och spypåse! Kommer ni?

Sedelärande av detta är att synden straffar sig själv! Även om de klarade sig denna gång, hade de ett riktigt inbrott ett halvår senare. Då var hembränningsapparaten tillbakalämnad men de blev av med fyra bärbara datorer fulla med viktigt arbetsmaterial och ovärderliga mätresultat.

Det är också en spännande historia. Eftersom datorerna innehöll ovärderliga data som skulle tagit månader att återskapa provade maken att annonsera. "Bärbar macintoshdator köpes. Gärna flera". Han fick napp tämligen omgående (stupida (eller fräcka?) tjuvar! Maken stämde träff med tjuvarna-köpte tillbaka sina egna datorer. Han gjorde ingen anmälan eftersom polisen inte hade kunnat säkra några spår vid inbrottet och skrinlagt ärendet.
Han fick ersättning från försäkringsbolaget för stölden så småningom så han gjorde ju ingen ekonomisk förlust totalt sett. Och även dessa tjuvar gick fria.
Det var straffet för min skurkaktige make.
Var går gränsen för en "riktig" skurk?