I samma lägenhet som dammsugarhistorien utspelade sig, hände även en annan incident.
Jag måste börja något halvår tidigare. Det var vårvinter och stora vattenpölar ute på vägarna. Maken som var kring 20 år och ung och het var ute och körde med vår Volvo 168 (röd och grann).
Någonstans i centrum hade han stänkt ner en dam. Hon hade tagit hans registreringsnummer och ringt polisen och gjort en anmälan. (Hon hade ju kunnat ringa bilregistret och ringa honom men hon trodde väl att han var en ligist eller nåt.) Så min man (ja, då sambo) blev uppringd av en polis och fick detta berättat för sig. Polisen var resonabel och hörde antagligen att min man var en rekorderlig pöjk som ville göra rätt för sig så han förmedlade en kontakt mellan tanten och maken. Hon lämnade in alla sina (enligt hennes utsago förstörda) kläder på kemtvätt och skickade räkningen till oss. Det handlade om flera hundralappar minns jag. (Betänk nu att detta var över 20 år sen när flera hundralappar var mycket pengar.)

Pengarna fick tanten levererade i handen med en artig ursäkt. Här borde ju saken vara utagerad.
Några månader senare blev dock min man kallad till förhandling på tingsrätten för samma händelse. Tanten eller polisen hade låtit saken gå vidare i systemet. Han fick infinna sig och redogöra för händelserna en gång till. Ärendet avskrevs men min man fick betala för kostnaderna som blev för tingsnotarier och dylikt. För oss som studenter var detta stora utgifter som grävde djupa hål i vår ekonomi.

Detta är bakgrunden till den incident jag ska berätta om nu. Det var nämligen så att av denna händelse blev min unge man så kränkt och förbannad att han kände för att hämnas på "systemet". Hans lilla (söta) hämnd blev att inte anmäla tv-innehav. För den lite mindre ärlige kanske detta verkar lite löjligt, men både jag och min man är sådär överärliga när det gäller såna saker så för oss var detta stort. Jag var MOT, men definitivt medbrottsling eftersom jag visste vad som pågick.
I vår tvåa som låg på bottenvåningen med fönster runt om pågick alltså detta brottsliga inför öppen ridå.
På den tiden minns jag inte om de varnade för tv-pejling, men det gick många rykten om pejlare som snokade omkring med antenner och det var också mycket snack om det var en myt eller fakta detta med tv-pejling.

Minnet är lite luddigt huruvida vi höll på att stressa upp varandra med skräcken för tv-pejlare eller om det fanns rykten om såna. Men en kväll ringde det på dörren när vi satt och såg på tv och vi blev övertygade om att det var en tv-pejlare. Som på en given signal sprätte vi upp ur soffan och sprang in i sovrummet och jag vet inte hur jag ska kunna säga detta utan att alla undrar om vi verligen borde gå lösa; viGÖMDE OSS under sängen.
Där låg vi sen. TV:n hade vi slagit av och det ringde på dörren en gång till. Vi låg knäpptysta och skräckslagna under sängen och väntade ut vemdetnuvar bakom dörren. Sen fick vi för oss att OM det varit en tv-pejlare så hade han/hon ju redan fångat våra tv-signaler samt märkt när de upphörde och vi fick för oss att den hemske kontollanten skulle gå runt och kika in i alla fönster. Så vi låg där vi låg. Minns inte längre hur länge. Har gjort mitt bästa för att glömma denna pinsamma historia. Om det var en tv-pejlare fick vi aldrig veta. Vi hasade oss ut från under sängen efter nåt tag och smög fram och drog ner alla presienner. En vana vi sen fick varje gång vi såg TV. Det var jobbigt att hämnas och vara lagbrytare!

Lagbrytare fortsatte vi sen att vara av bara farten. För någon räkning på tv kom aldrig och vi hade ju vår kära tv som vi köpte 1983 utan att byta upp oss. (Man blir automatiskt anmäld numera om man köper TV...)
Först 1994 när förste sonen var född och vi bodde i vårt radhus blev vi avslöjade.
Jag satt och såg på TV ammandes tvåmånaderssonen när det en sen höstkväll ringde på dörren. Min intet ont anande man öppnade dörren och blev tagen på bar gärning. Där stod en livs levande TV-pejlare.
"Godkväll! Vi ser här att ni inte anmält tv-innehav". Maken stod pionröd i dörren och försökte knuffa inre dörren så att tv:n inte skulle höras. Men han fann sig besegrad och erkände tv-innehav.
Han sa däremot inget om hur länge vi haft tv. Och inget om att det var en hämnd från hans sida. Vi fick en räkning och saken var över. Över tio års "privat helvete"!
Numer är vi laglydiga och betalar snällt alla räkningar vi bör betala...
Och blir aldrig nervösa när det ringer på dörren.

Men då glömde jag att berätta när maken och hans kompis brände hemma och det blev inbrott och polisen kom...

Det tar jag en annan gång!

Detta skrev jag för något år sedan och blev faktiskt PUBLICERAD i DN. Jag är SÅ mallig!!!
Jag fick "betalt" också; en bok "Lilla köksredan" eller liknande av Nina Yunkers.

Detta är alltså gammalt material. (Gissa om jag känner mig som en riktig publicist nu när jag skriver så...)
Apropå oväsen om natten...

Detta inträffade för drygt 20 år sedan när jag och min numer lagvigde man nyss hade flyttat ihop. Det var mitt i natten, vi låg och sov sedan flera timmar när vi plötsligt vaknar av ett fruktansvärt oväsen. Sömndruckna och med hjärtat hamrande i brösten sitter vi upp i sängen och tittar skräckslagna på varandra. Det tar oss några sekunder att förstå att det är dammsugaren som vrålar någonstans inne i vår lägenhet. Vi är båda övertygade om att någon finns inne i lägenheten och väntar på oss någonstans och instinktivt vill vi lyssna efter ljud från inkräktaren, men detta omöjliggörs av dånet från dammsugaren. Vår enda utväg är att smyga oss upp och försöka spana efter vad vi nu skräckslagna tror är en galen mördare.
Vi smyger tätt ihop längs sovrumsväggen, min man beväpnar sig med en galge och vi kommer fram till dörröppningen. Vi spanar ut över hallen och ser nu dammsugaren som vrålande står på golvet. Ingen inkräktare syns till. Efter några sekunders intensivt spanande efter rörelser kastar sig min man fram och sliter ur kontakten till dammsugaren. Det blir knäpptyst. Det enda som hörs är suset i öronen av hjärtats våldsamma bankande. Det är helt lugnt omkring oss. Vi smyger fram till köket och spanar men ser inget misstänkt. Efter några minuter vågar vi oss på att leta igenom lägenheten och kan konstatera att ingen obehörig finns där. Ytterdörren är låst, ingen har varit där.
När vi lugnat oss räknar vi ut att vi lämnat dammsugaren slarvigt med röret stående lutat mot väggen. Någon gång under natten har jämvikten rubbats och stången har börjat glida och ramlat RAKT PÅ startknappen. Länge efteråt var vi mycket noga med att dra ut kontakten till dammsugaren innan vi gick och lade oss. Såhär efteråt kan jag fundera hur ologiskt vi tänkte då när vi var nyvakna och skräckslagna. Om det nu var en mördare eller inbrottstjuv, varför slår han då på dammsugaren? Och vad hade min man tänkt göra med galgen? Än idag, fyra barn senare lyckas vi sällan ställa bort dammsugaren, och sladden glömmer vi oftast att dra ur.

Ääääh! Jisses vad man stressar upp sig ibland! Nu är nerverna i lag igen tack vare diverse positiva händelser. (Tack Clara!) Till exempel har jag målat naglarna med dotterns silverglitternagellack! Bara en sån sak! Det hör INTE till vanligheterna att jag målar naglarna-så när jag gör det tillför det energi på ett mysko sätt. Ytligt, yes! Men om det kan göra tömmandet av diskmaskinen lite roligare, att lyfta tallriken till skåpet med silverglittriga naglar-jojomen, det ÄR roligare! "Desperate housewifes" släng er i väggen! Här finns också glitter och glamour och dramatik!
NU ska jag gå och steka kyckling till tacosen. Idag blir det kycklingtacos. Mums!
Har försökt plantera om alla krukväxter (där höll jag mig i skinnet-KRUKväxter, inget annat) men tror ni en mamma får göra det klart?
Nej, just det. Mamman får avbryta för att fylla hungriga magar. Så bort med alla jordiga tidningar på köksbordet och fram med maten. Har mamman tur får hon en stund över sen för att färdigställa projektet. Oftast tar det väl ett par dagar i anspråk att färdigställa.

Men när jag får mitt växthus! DÅ kan jag ha all jord och alla krukor där. Tänk, sån ofattbar lyx!!!
Så nu ska inte här gnällas! Även om jag tycker att det är min plikt att gnälla lite så att alla kan känna sig alldeles normala.
Bild: Ni har väl hört att barn kan klättra på väggarna? Hos oss är det vardagsmat; här är bildbevis!

Dammet virvlar runt fast jag dammsög för nån dag sen. Alla saker, prylar, leksaker, dvdfordral, kläder, papper, allt bara närmar sig mig och lägger sig omkring mig så att jag får koppla på en plog på fötterna för att komma fram. Det är som om de har egna små fötter och kryper fram från alla håll fast jag nyss satte dem alla på sina bestämda platser! Bokhyllan som jag tyckte att jag ordnade till för bara nån dag sedan är i kaos, böckerna ligger huller om buller. Papper, ritpapper, de fortplantar sig fortare än jag hinner blinka, ena sekunden två papper, nästa blinkning fyra, en sekund senare åtta, blink, 16, blink 32, blink 64, nej jag törs inte blinka mer!!!
Disken åker in i maskinen och vips ska den ur maskinen och upp i skåpen, strax vill den in i maskinen igen för att en halvtimme senare åka ut. Jag önskar den kunde bestämma sig!
Och den där maten! Den ska handlas, tillagas, ätas, handlas, tillagas, ätas (ratas-slängas) och så OM IGEN i en evighetsdans.
Tvätten ska vi inte tala om- den har kommit på ett eget fortplantningssystem och ockuperar snart varje tom yta av huset.
Barnen sover, vaknar, leker, äter, busar, äter, leker, slåss, ritar, ritar, ritar, ritar, äter, badar, stänker, byter kläder, äter och sover, för att nästa dag vakna och återigen upprepa sin lustiga dans...
Och tiden tickar fram i turbofart.

Själv stiger jag upp-konstaterar att allt är som igår, gör några entusiastiska inlägg om att måla skåp och dylikt för att hålla andan uppe, dealar med livet som det är och går och sover utan att ha kommit särskilt många steg närmare det där jag egentligen ville göra...
Och tiden tickar på i överturbofart...

Om någon hittat manualen där det står vart stoppknappen finns vore jag ytterst tacksam om jag fick tips om detta.


Bild: Jag har iallafall ORDNING på uddasockorna, vars mängd växer dag för dag...Någon som har make/maka till passande partner, meddela så ska vi se om vi kan få en perfect match för dessa stackars singlar som längtar ut i livet!

Och sist stötte jag på dessa: gardinen i 12-åringens och 10-åringens gemensamma rum och ett förkläde som jag köpte på röda korset för att sätta saxen i och använda till mitt lapptäcke som går i bland annat röda toner men som jag tyckte var så sött som det var och det fick leva vidare som förkläde.

Vi åker vidare på vår safari och hittar fler ovanliga arter:
Mina och makens kuddar har röda hjärtan på vitt (vad gör man inte för att hålla lågan levande), min älskade morgonrock från indiska samt dotterns söta väska.

Vidare stötte jag på dotterns flamencoklänning inköpt i Éspagna, mina älskade röda skor (ja! stl 40!) och strykbrädan med lite av dotterns kläder.

Rött och vitt är en kombination jag alltid älskat. Ofta kommer jag hem med rödvita saker...
Gick runt på fotosafari här hemma och i röran identifierade jag några sällsamma arter med den rödvita genuppsättningen.

Här ser man 8-åringens röda kudde med vita hjärtan (och diverse damm), en rödprickig servett och en röd tekopp med köksgardinen i bakgrunden. (Tyvärr har min man lite svårt att hänga med i vad som INTE får diskas i maskinen med sitt lutfrätande diskmedel så den rödvita koppen har blivit mer orange än röd...)