Vilken bra morgon.
Alla sex barn har harmoniskt flytit omkring och gjort sitt. Inga bråk, inga konflikter. Nyss har allihopa bjudits på en frunch och är nu mätta och belåtna.
Och det allra bästa med den här dagen är att maken inte är hemma. Han blev kvar i Sthlm igår när hans plan från Gbg blev försenat så han missade Kirunaplanet.
Varför är det så bra då?
(Ja, vill ni ha den långa eller korta förklaringen?)
Den långa?
Är ni riktigt säkra på det? OK!

Det började en höstdag 1961, när en lång man kysste en kort kvinna. Det slutade i sängen och ett litet frö blev planterat i den korta kvinnan. Efter nio månader föddes en son. Denne son

VA???
Korta versionen? Okej, tänkte väl det!

Puh!
Tack.
Ville gärna gå ut i solen medan den var uppe!
Jo varför det är så bra när mannen är borta är för att då sitter jag vid "hans" computor! Han har en större hårddisk, två skärmar OCH en skinnfåtölj med guuung!
Och plötsligt kan jag se alla bilder hos Clara och Elaina och Lantliv och Gerda-Thyra.
Utan dröjsmål!
Utan att vänta i fjorton timmar.
Jag kan inte mycket om datorer men kan det vara att minnet börjar bli för fullt på min eller ska det inte ha någon betydelse när man är ute på nätet?
Jag har en imac som har hårddisken inbyggd i skärmen, så jag antar att den är mindre? Nu gör jag säkert bort mig så nån datanörd håller på att skratta ihjäl sig! (Minnet kanske bara är 2 cm stort så skalet kanske inte alls har nån betydelse???) Vad vet jag och jag vill inte veta heller. Jag vill bara att det funkar!!!

Men när jag hälsat på runt bland alla favoritbloggar utan tekniska problem fick jag en liten insikt om varför jag gillar vissa bloggar så mycket.
De ger mig alla inblick i nåt jag saknar. Alla har något jag skulle vilja ha.
Så här har jag försökt lista mina tankar:
(Jag gillar att göra listor!)
OBS! Ordningen jag nämner alla i har inget med placering att göra (tex att jag gillar 1:an bäst osv, nej -jag bara skriver som ni kommer i mitt huvud och gillar er alla lika mycket fast på olika sätt!)

Dubbelörnen bor i Sörmland (Södermanland favoritlänet om jag skulle flytta söderut) och har gjort det jag ska göra-dragit till vischan. (Visserligen är hennes flytt säkert mer dramatisk; Stockholm/vischan mot Kiruna/vischan. Där tycker väl förståsigpåare att Kiruna/vischan är som vischan/vischan. Men vi bor mitt i stan i Kiruna med närhet till affärer (visserligen inte så många) och har bilar och rörelse omkring oss hela tiden (visserligen inte som i Stockholms innerstad) och ingen grön gård att gå ut på så för oss blir det ändå vischan!

Lantliv har alla de där djuren jag vill ha! Min dröm om bondmorelivet blir nog aldrig förverkligad men jag kan hälsa på där och få min dagliga dos!

Liten lever singelliv med barn och längtar efter Mannen att dela livet med och hennes tankar och strävan är precis vad jag behöver många gånger. Jag längtar efter det livet ibland, singellivet, precis som hon längtar efter tvåsamheten.

Clara (och Gerda-Thyra)har (tar sig) den där tiden till kreativa projekt som jag går och längtar efter och att göra ett besök där gör att man försöker få till något eget så gott man kan. De bara sprutar ur sig produktivitet.

IT-mamman med flera lärarbloggar läser jag för att jag är så impad av lärare som orkar ha glöden! Det ger mig hopp om barnens framtid! (Nu ni lärarbloggare nu känner ni pressen att vara seriösa va???)


Åsa , Lotta med flera trädgårdsbloggare, hos er hämtar jag inspiration till underverk i trädgården, även om jag av ren självbevarelse drift inte besöker er lika ofta nu när ni frossar i vår, ja t o m sommartemperaturer.

Lotten erkänner jag motvilligt (avunden har inte riktigt gått över än) att jag läser då och då bara för att hon skriver så himla bra. (Och med det menar jag nu inte att alla ni andra skriver dåligt!) Men hon har liksom det där enorma flytet och förmågan att skriva om absolut ingenting och ändå få det intressant!


Karkovski , mflera för att deras bloggar är grafiska mästerverk. Det är som att läsa snygga inredningstidningar, gratis.

Och sist men inte minst

Elaina för att hon är så himlastormande kär!!!! (Hon kan inte skriva en blogg utan att skriva kärbon flera gånger!)

Jag läser många fler bloggar varje dag och kan ha glömt nån med särskild betydelse just nu. Men då kompletterar jag senare. (Man kan ju redigera sina inlägg!)

Till dig Lantliv!
Dessa tapeter har vi att stå ut med första tiden. Vi ska nämligen inte börja med köket eftersom vi vill bo in oss först-känna hur vi vill ha´t.
Jag har lite svårt för bårder. Jag har lite svårt för vissa mönster. Det går liksom inte att förklara hur vissa mönster kan falla mig på läppen och andra inte. De måste inte vara enkla och grafiska även om det är såna jag oftast faller för. Nej, blommor går bra, men inte just dessa blommor. Och inte denna kombinationen och bakgrundsfärgen och...
Förlåt husägaren som vi köpt huset av! Vi älskar huset, annars skulle vi inte köpt det, men smaken är ju som baken och er kökstapet är inte min smak. Men ni hade jättemysigt ändå!
Så här ser vårt nuvarande kök ut (som jag visade det innan jag vågade vara mig själv...dvs i sån perfekt ordning som det aldrig är, men städat ser det ju vansinnigt fint ut!!!)

Sov-sov-sov!

Hade glömt att dra ner rullgardinerna i vårt (tornrum)sovrum med tre stora fönster åt tre olika håll så jag vaknade tidigt. Det gick liksom inte att komma undan ljuset. Fast alla andra som ligger däruppe nu sover fortfarande. Det är bara tioåringen som inte kommit tassande i natt, för har har två övernattande kompisar.
Apropå IT-mammans inlägg började jag fundera på vad man själv har för mammastämpel.
Ställeralltiduppmamman titeln har jag säkert (eftersom jag nästan alltid är den som skjutsar överallt (fast det kan bero på att vår bil har sju säten.) Jag tror också att jag har titeln snällmamman. (Eller barnen kanske säger sjysta morsan.) Snyggmamman tror jag inte att jag lever upp till (ni har ju sett fötterna) och ordningsmamman går fetbort. Om jag blir kallad snällmamman av barnen och särskilt av andras barn så blir jag säkert kallad svekmamman av föräldrarna eller mjäkmamman. För om mina barn frågar om de får ha kompisar som sover över svarar jag (i princip) alltid ja. Frågar de om de får baka svarar jag ja. Om de får sy? Ja, om de får springa till OKQ8 utan jacka fast det är minus 20 grader? Ja. Om de får spränga en liten raket från balkongen? Ja. Det finns inte så mycket jag säger nej till. Jo, onyttigheter är jag bestämt mot. Frågar de om läsk på veckorna säger jag definitivt nej och vill de gå på hamburger restaurang säger jag nej utom några gånger per år, men de frågar säkert en gång i veckan. Och stanna hemma från skolan frågan ger ett rungande NEJ Så mina barn tycker absolut att jag många gånger är DUMmamman.
Men de som bara ser en liten del av mitt mammaskap t ex andras barn de tycker nog att jag är SNÄLL.
Hos oss får man göra det mesta.
Och hos en del får man knappt göra nånting-verkar det som.
Detta var ju Lantliv inne på när det gällde ordning, att en del har sån ordning hemma att man tänker "stackars barn".
Det kan man ju inte beskylla oss för. Kanske tänker man stackars barn ändå, men då av motsatta skäl. (Stackars barn att växa upp i den där skiten!)
Men jag tycker faktiskt att jag måste tänka igenom svaret "ja" / "nej" väldigt noga varje gång jag får frågan Får jag...?
För att säga nej måste jag ha giltiga skäl.
Om de frågar om de får baka t ex. Ska jag då säga nej för att det blir så stökigt i köket? Nej! Ska jag säga nej för att vi inte har ätit ännu. Nej, de kan ju spara bakverken. Ska jag säga nej för att det bakades igår? Nej, träning ger färdighet och ingen ids baka alla dagar året runt-så det är ju bara en bakperiod som pågår.
Jag måste alltid rannsaka mig själv varför jag vill säga nej. Om det finns en bra orsak att säga nej som jag tydligt kan ange för barnen då tar de mitt nej direkt och accepterar det. Men säger jag nej av slentrian eller för att jag får spader av alla önskemål jämt, ja, då kommer tjatet:
-Snälla!!! Vi lovar ditten och datten om vi får, snäääälla!
Och så kommer alla motargument.
Så jag hoppar över det där slentriannejet. Vi hamnar ändå på ja så småningom ändå. Nu säger jag ja till det mesta och det funkar HUR bra som helst.
Igår frågade jag 10-åringen om de inte kunde sova hos en av de två som skulle sova över, eftersom 8-åringen var hemma från skolan (förkyld.)
Nej, svarade 10-åringen. Det går ju inte!!!
Varför det då undrade jag. Jamen vi ska ju baka och sen tänkte vi köra tv-spel. Man får aldrig baka hos någon annan och så får man inte vara uppe längre än till tio hos de andra!!! Det gåååååår inte!!!

Är det jag eller de andra som är bra? Är det inte bra med ordning på torpet och fasta regler?
Jag tror att vi är bra allihopa! Det är bara det att jag funnit en form som passar min personlighet. De andra har en form som passar deras. Och sen tror jag faktiskt att barnen överdriver lite. De får VISST baka hos andra. Men kanske inte själva, och inte spontant, när DE vill. Varför jag kan tolerera det är ju för att jag inte måste in och städa upp kaoset direkt. Jag har inte det i mig. Det kan gott ligga där i köket och så tar vi rätt på det dan därpå. De städar faktiskt undan själv, men det är ju aldrig direkt tiptop ändå. De blir alltid nån bunke här och där som de glömt och nån slickepott som hamnat på en stol och lite mjöl på golvet och socker i skafferiet osv.
Det är ju bra att vi är olika som föräldrar och accepterar varandras olikheter!!!
Jag har funnit en form som funkar och barnen verkar tycka den är skön eftersom vårt hus ofta är fullt med kompisar.
Det finns inte så mycket som kan stökas till heller-det är redan stökigt och det tror jag barn gillar.
Det blir avspänt.

Sen tror jag att jag nog är loosern i sammanhanget om man måste titulera sig.
Egentid: Ingen. Tid att vårda relationen: Ingen.

Men nu har det blivit så här och det funkar.
Kanske blir vårt Lulehem helt annorlunda?

Ordningsamt (vi ska ju inte ha några prylar juh!), tyst och elegant, liksom lite högtidligt...
Alla som kommer in blir dämpade av den milda skönheten i 1800talsväggarna och allt det vita. Mitt vita ljusa hem. Som aldrig blir smutsigt, (det finns centraldammugare! det kanske blir värsta nöjet att dammsuga) och barnen kommer BARA att vara utomhus och gulla med alla djuren så om några barn kommer till oss är de utomhus hela tiden och vi kommer att äta picknick under björkarna varje dag. Grilla pinnbröd och dra upp morötter direkt ur jorden som vi knaprar på tillsammans med kaninerna.

Men Nu är det dags för morgonkaffet! Nu har jag inte tid att sitta här och drömma längre!

Bild: Dottern som försöker hypnotisera leksakshunden.