Jag verkligen hatar vissa program!!! Innan jag lärt mig dem... Har försökt sitta och lära mig photoshop. Och det blir nästan bara FEL!!!!!!!! Obegripliga saker händer. Jag fattar inte vad jag gör och jag vrålar rakt ut. Jag slår i tangentbordet, jag stampar i golvet, jag slänger guiden i golvet, jag fräser och spottar. Jag HAAAAAAATAR photoshop!!!!
Varför ska det vara så förbskat svårt!11 Varför är jag sä jävla trög??? ARARRGGGHHHHAAAHHHGGGHHHH!!!!!!!!!!

Jag blir helt enkelt galen!!!!!!!!!!!!!!!

Min vietnamesiska lampa som jag fyndade i Gamla Stan. Affären hette Minh, (tror jag) och jag hade velat ha ALLT i butiken. SÅ vackra lampor!!! Denna hade jag råd med. Nu ska jag fixa belysning i den. Den passar väl PERFEKT i en norrbottensgård från 1800-talet!!!

Nu ska jag testa nåt nytt. Jag har inte kommit på att man kan länka till sig själv. Om man skriver om något man varit inne på förr kan man ju länka till den sidan.
I mitt förra kök hade jag mitt gamla skåp som jag är så kär i. Skruttigt och avskavt, men så kärt. Nu ryms det inte pga av panelen i köket så det står i vardagsrummet fyllt med mina sygrejer. Detta skåp ska jag aldrig göra mig av med. Det är inte så märkvärdigt, har nog inget värde om jag skulle visa det för Antikrundan, men jag föll pladask för det och fick tjata mig till att köpa det hos stans ende antikhandlare "Pigges Antik". (Han ville ha det själv, hade det i sin butik och skulle sen ha det i sin gård på landet.) Sen när han lade ner verksamheten fick jag äntligen ta med mig skåpet för 1200 kronor. Han insåg att jag älskade det lika mycket som han gjorde... och han hade ett till, fast grått. Jag var så nöjd!
Det är nog ett gammalt köksskåp från seklets början. Det är fult på sidorna, ser ut att ha varit inbyggt. Vore i och för sig kul att få höra Antikrundegubbarna berätta om dess ålder och härkomst! De vet ju så mycket genom att bara titta på material, lås, baksidor osv.

Kul!
Köpte bildbehandling för 20 kr (via SMS) och då kan man göra lite med bilderna. Inte mycket men lite...
Man får t ex inte bestämma VAR texten ska sitta. Men ändå. Tänk jag har Photoshop men har inte lyckats (haft tid) att lära mig det. Måste göra det för det vore kul att kunna klippa ihop lite snygga bilder och skriva fri text och så.
Här kommer nu ett exempel på text i bilden...
(Min man och bror är fotomodellerna...)

Kaffebryggaren puttrar, morgontidningen ligger oläst på bordet. Min standardfrukost alla dagar är; 1 stor kopp te, två grova bröd med ost (eller kalles randiga när jag är för trött att ta fram osthyveln) och så direkt på en STOR het kopp med starkt Lavazzoespressokaffe blandat med hälften varm mjölk.
Vardagslycka på hög nivå!!! Då vill jag inte bli störd. Tassar ofta upp före alla andra för att få starta min morgon så.
Vilket jag ska göra nu!
Skönt med sovmorgon!!!

Bild: Te i stugan.

Här går vi i bredd, fyrabarnsmamman med sina fyra barn, i Gamla stan. Turiststråket framför andra. Men där finns sciencefictionbokhandeln! Mitt på Västerlånggatan. Vilket ställe!!! Där fastnar man länge bland alla serietidningar och böcker som man är svältfödd på när man bor i en liten stad. Vilket utbud!!!

På denna bokhandel stötte jag ihop med min barndomsvän som jag inte träffat på sisådär åtta-nio år. Hon bor sen några år tillbaka på Söder i Sthlm, men sannolikheten att stöta ihop med just henne är osannolikt liten. Ändå gör jag det. Det var härligt!!!
Det gjorde mig rörd att känna att jag fortfaranade bryr mig så mycket om henne. Trots att vi inte har annat än julkortskontakt numera. Vad man slösar bort många relationer i onödan! Varför hör vi inte av oss mer till varann? Varför tar närmaste familjen över så mycket av ens liv? Varför orkar man inte räcka till för fler än de närmaste och ett fåtal till? Kärlek och vänskap genererar ju bara MER kärlek och vänskap. Det är ju inte så att man töms ur, om man älskar för mycket. Tvärtom. Och ändå väljer de flesta människor att bara finnas till för ett fåtal. Det är inte rätt väg! Jag ska försöka bredda mina vänskapsband. Jag har min familj (mannen och barnen), mina syskon med famliljer, mina föräldrar, mina svärföräldrar, min bästa vän med familj, och så mitt tjejgäng. Som står mig nära. Varför det? Nog har jag väl kapacitet för fler nära relationer?
Det är nog också så att man är rädd för att bli avvisad. Man vågar inte ge av sig själv mer än man får tillbaka.
Fånigt! Nu ska jag börja samla på vänner!!!
Jag ska börja med att försöka återknyta kontakten med min barndomsvän som jag verkligen kände så starkt att jag fortfarande bryr mig så mycket om. Sen kan jag försöka anstränga mig att komma närmare fler människor. Det är ju endast det livet handlar om. Närhet till andra! Allt annat är bara liksom kosmetika.
Mitt i natten får jag alltid såna här "filosofiska tankar". En slags klarsyn som i vanliga fall grumlas av vardagsstressen.
Jag har förresten utfört dagens goda gärning! Granntjejen låste ut sig på väg till tvättstugan, och enda extranyckeln fanns ute på flygplatsen där hennes sambo jobbar. Hon skulle ringa securitas från vår telefon för att de skulle komma och låsa upp (á 500 kr). Då erbjöd jag mig att skjutsa henne (självklart) till flygplatsen för att hämta nyckeln. Hon lånade min jacka och mina skor och så åkte vi.
Hon var så tacksam så det blev pinsamt. Jag tycker det var helt självklart.
Nej, nu måste jag nog slita mig från denna tidstjuv.

Bild från sommaren på ön.